Mark Isitt: “Sara Kulturhus trä i en skala vi aldrig kunnat föreställa oss”

5 September, 2021

En av Sveriges mest renommerade arkitekturkritiker, Mark Isitt, har recenserat Sara Kulturhus.

Tomten.

Att den ens var ledig.

Bara tvärs över gatan från stadens centrala torg. ”Möjligheternas torg.” Ett namn som äntligen känns befogat.

Skellefteå är en stad i utveckling. 72 000 invånare ska bli 100 000. På tio år. En befolkningstillväxt som inte ens Stockholm kan matcha och som främst tillskrivs Northvolt som i detta nu bygger Europas största batterifabrik bland faluröda trästugor i Skellefteås utkant. Antal anställda: 3000. Som kommer att locka tiofalt fler om man räknar in alla familjemedlemmar och leverantörsföretag.

Vad ska dessa högutbildade högteknologer hitta på i gruvstaden Skellefte? Hänga på Korv-Ivars?

 

Det är här Sara kommer in. Kulturhuset som är döpt efter Sara Lidman, den västerbottniska arbetarförfattaren och dramatikern som under 1900-talet var en av Sveriges största och viktigaste – ”hon med punkfrisyren” (långt före punk överhuvud fanns). En passande referens, inte bara för att kulturhuset rymmer bibliotek och teater (hela sex scener), med sina 75 meter är Sara (kulturhuset alltså) en av de högsta träbyggnaderna i världen. Ett djärvt grepp i en ganska sävlig stad. Provokativt, rentav. Precis som Sara (Lidman alltså).

 

Att det är ett landmärke säger sig självt. Skellefteå är småskalig och den 20 våningar höga hotellskrapan sticker upp som ett födelsedagsljus. Ett ljus som är nedtryckt i en vidsträckt tårta i fyra lager som upptar ett helt vidsträckt kvarter. Utan att någonsin uppfattas som dominerande, uppskuren som den är i fem olika bitar, alla med varierande höjd och bredd. Blicken parkourhoppar från volym till volym till volym hela vägen upp till restaurangen högt där uppe i torntoppen.

En absolut nödvändig institution om staden ska kunna attrahera akademiskt skolade medborgare.

quote
Att det är en arkitektur som läst av sitt sammanhang alldeles perfekt är uppenbart redan vid ett snabbt ögonkast.
Mark Isitt, författare, journalist och arkitekturkritiker

Foto: Patrick Degerman

Att det är en arkitektur som läst av sitt sammanhang alldeles perfekt är uppenbart redan vid ett snabbt ögonkast. Både meteorologiskt – byggnaden bildar mur mot nordanvinden och tornet kastar hela sin långa skugga över parkeringsplatsen och järnvägsspåren på norrsidan, torget badar fortfarande i ljus en solig dag. Men också ekologiskt och ekonomiskt – allt trä kommer från traktens barrskogar, det har förädlats på Martinssons trävarufabrik bara några mil bort, de förorenande transporterna har begränsats till ett minimum. Samtidigt som den lokala träindustrin har fått sig ett rejält uppsving; kan Sara stimulera till ytterligare träbyggande, nationellt som internationellt, sitter Västerbotten på en skatt – ”det gröna guldet” har länet gott om.

 

Det som skiljer Sara från de flesta andra ”träbyggnader” är – förutom höjden –att denna träbyggnad faktiskt är en träbyggnad. Visst, här finns inslag av betong – timmer lämpar sig illa i en fuktig källare – och stål – den grandiosa foajéns 40 metersspann hade varit en omöjlighet utan de där dramatiska tuschsvarta tvärstagen – men själva pelarstrukturen är i massivträ, till och med de båda hisschakten, plus alla golv, väggar och tak ovan jord. En exceptionell materialkonsekvens. Vanligtvis ”fuskas det”, i mindre ambitiösa träprojekt gjuts pelare i betong och lite extra cement adderas till de övre bjälklagen för att förhindra att huset blir för lätt, börjar vaja i vinden. Men på Sara har inga genvägar tagits. Allt redovisas, inget maskeras. Arkitekterna har löst sjösjukeproblemet via höghusets kortändar, massiva prefabelement staplade på varandra, intrikat sammanfogade för att minimera rörelsemånen. Träväggarna skimrar bakom den sömlösa glasfasaden som guldsmycken i vitrinskåp.

 

Tids nog kommer Saras träskelett förstås att gråna. Det kommer att slitas, smutsas ner, få sina törnar. En glåmig vinterdag riskerar fasaden se ganska ledsen ut (och i Skellefteå är det vinter stora delar av året). Men den arkitektoniska dragningskraften kommer aldrig blekna. Sara är en storslagen byggnad. Klassicistisk och modernistisk på samma gång genom sin strama och välbalanserade komposition. Med en lika storslagen interiör – foajén är bland de mest slående rumsligheterna i svensk arkitektur på senare decennier. Och att materialet bidrar till tjusningen kommer vara omedelbart uppenbart för alla årliga besökare institutionen förväntar sig; vi har alla en relation till trä, alla har vi täljt en barkbåt, en majoritet av svenska villor är byggda i trä, men här ser vi materialet i elefantiasis storlek, använt i en skala vi aldrig kunnat föreställa oss. Allt framstår så välbekant. Men ändå så annorlunda. Så mysigt. Men ändå så furstligt.

 

En vänlig jätte.

Mark Isitt, född 1966, är journalist och författare från Marstrand. Han har skrivit om arkitektur och design för både svenska och internationella tidskrifter sedan slutet av 80-talet. 1999-2007 var han chefredaktör för den nordiska arkitekturtidskriften Forum och sedan 2007 är han arkitekturkritiker för Göteborgs-Posten. Han är värd för Stadsinspektionen (Sveriges Radio), Grand Designs Sverige (TV4) och expertkommentator i Hemma hos arkitekten (Sveriges Television). Han har skrivit flera böcker, bland annat United Nations: The Story Behind the Headquarters of the World (Max Ström, 2015) och Stockholm Sub (Frank Review, 2018) om Stockholms tunnelbanearkitektur. År 2019 vann Isitt Sveriges Arkitekters kritikerpris och 2020 tilldelades han Olle Engkvist-medaljen för “Journalistik av hög kvalitet”.

English
Svenska