Debatt: ”Bostadspolitiken måste gälla hela Sverige”

Sverige lider av en omfattande bostadsbrist. 180 kommuner redovisar ett bostadsunderskott, ungdomar har svårt att hitta lägenheter när de vill flytta hemifrån, företag har svårt att hitta bostäder till sin personal och många familjer trängs ihop i allt för små lägenheter. För att komma till rätta med bristen behövs det byggas över 67 000 bostäder per år enligt Boverket. Men byggtakten de närmsta åren uppgår inte ens till hälften av det.

Bristen är inte ny och kan knappast förvåna någon som har följt svensk bostadspolitik de senaste decennierna. Byggnadstakten underskrider nästan alltid behovet och de politiska åtgärderna har ofta varit tafatta. Bakgrunden av den svaga utvecklingen stavas inte sällan stelbenta regelverk, kortsiktiga stöd och långsam byråkrati.

Problemen har tillåtits fortgå i decennier men har blivit extra tydliga under den pågående nyindustraliseringen i norra Sverige.

Behovet av bostäder till alla ingenjörer, stålverksarbetare och maskinoperatörer, för att nämna några efterfrågade yrkesgrupper, är enormt när norra Sverige expanderar med fossilfri gruvdrift, fossilfritt stål och nya batterifabriker.

Kommunerna i Norr- och Västerbotten gör sitt bästa för att hantera utmaningen. Bodens arbete med gratis tomträtter under fem års tid eller Skellefteås med en mer effektiv bygglovsprocess är inspirerande exempel.

Kommunerna kan dock inte lösa alla problem själva. Det krävs nationella insatser. Detta har regeringen också insett och med utmaningen i norr som fond gav regeringen förra året utredare Peter Larsson uppdraget att se över vilka insatser som kunde vidtas för att påskynda byggandet av nya bostäder i norra Sverige.

För det första införandet av en tidsbegränsad statlig kreditgaranti i Norr- och Västerbottens län, omfattande 90 procent av produktionskostnaden för en bostad under en begränsad tid. För det andra en hyresförlustgaranti, där staten under vissa förutsättningar och under en begränsad tid garanterar upp till 50 procent av eventuella hyresförluster.

Om förslagen blir verklighet kan de bidra till en kraftig ökning av antalet bostäder i de berörda länen. Efterfrågade yrkesgrupper kan därmed bosätta sig där de nya industrierna växer fram och dra sitt strå till stacken för att möjliggöra den gröna omställningen.

Detta är välkommet, och visar vad politiken kan åstadkomma om den är målinriktad.

Problemet är dock att förslagen enbart gäller norra Sverige samtidigt som bostadsbristen och viljan att expandera finns på flera håll. Behoven av bostäder i exempelvis västsvenska Mariestad där det ska byggas en batterifabrik, i Karlskrona i Blekinge där tillverkningen av högspänningskablar utökas och inte minst i den vibrerande Öresundsregionen är omfattande.

Möts inte behoven kvarstår inte bara den nuvarande trångboddheten. Den långsiktiga ekonomiska utvecklingen hämmas också eftersom det blir svårare att förmå efterfrågad arbetskraft att flytta till orter där det råder brist på bostäder.

Jag menar därför att regeringen, med grund i förslagen från Peter Larssons utredning som omnämns ovan, bör ta fram ett sammanhållet regelverk för bostadsbyggande som gäller oavsett ort i Sverige. På så sätt kan vi komma till rätta med ett problem som plågat Sverige i decennier och inte minst kan statsministern och utrikeshandelsministern med råg i ryggen möta internationella företag med budskapet ”Välkomna till Sverige! Här finns förutsättningar för er att växa!”.

Alexandra Hagen, vd White Arkitekter