Bildmuseet

Platsen är begränsad. Att stapla museet på höjden blev lika nödvändigt som självklart – den publika verksamheten signalerar campus på avstånd. Tre ovanpå varandra belägna utställningssalar, maximalt utnyttjade med fria spänn, bärs upp av fyra ben med jordkontakt, ett på vardera sidan om de kvadratiska rummen. Runt om salarna definierar benen ett yttre smalt mellanrum mot fasaderna, en slags nischer som låter det kyliga sol- och himmelsljuset indirekt blanda sig med den varmare konstbelysningen i salarna.

Fönster i fasad sitter helt enkelt förskjutna i förhållande till öppningar längre in till konsten. Salarnas intima dunkelhet kontrasteras av nischernas ljusbad. Utöver ljuseffekten blir dessa sidorum naturliga pauser från konstupplevelser och, ju högre upp man kommer, vilande utblickar mot älven, staden och landskapet i fjärran.

Allt övrigt i huset underordnar sig bokstavligen utställningssalarna. De fyra benen håller inte bara huset upprätt, men är också schakt för all vertikal rörelse – hissar, trappor, rör och ventilationskanaler – där den publika trappan mot söder och älven utgör huvudattraktionen.

Kopplingen till Arkitekthögskolan och nya Konsthögskolan i material och tektonik, med i synnerhet lärkfasaden som genomgående tema, binder samman de i sig olikartade byggnaderna till ett gemensamt Konstnärligt Campus.