En systemobalans snarare än en bostadsbrist
I Örebro, liksom i stora delar av landet, finns en tydlig obalans mellan behov och utbud. Det saknas framför allt så kallade mellanboenden – alternativ mellan villan och vårdboendet. Samtidigt byggs nyproduktion som är för dyr, för perifer och för lite kopplad till vardagsliv och stadskvaliteter för att upplevas som attraktiv.
Deltagarna lyfte särskilt:
- Geografin – bristen på centrala lägen
- Ekonomin – dyrt att bygga, dyrt att bo
- Låg rörlighet på bostadsmarknaden
- Att erbjudandet inte är tillräckligt attraktivt för att få människor att vilja flytta i tid
- Att flyttar sker sent i livet, ofta efter kris
Konsekvensen blir att flyttkedjor uteblir och att äldre bor kvar i bostäder som inte längre passar deras livssituation. Samtidigt uppstår vakanser i nyproducerade boenden som inte matchar efterfrågan.
“Senior” – ett begrepp som blivit för trångt
En central del av samtalet handlade om begreppet senior. Presentationen visade hur detta är en administrativ konstruktion från en annan tid, som inte längre speglar verkligheten.
Idag rymmer begreppet både fullt yrkesaktiva personer, socialt aktiva mor- och farföräldrar, personer med stora omsorgsbehov och individer med helt olika livsstilar, nätverk och funktionsnivåer. Trots detta planeras bostäder ofta för en homogen grupp.
Deltagarnas reflektion var tydlig, begreppet senior måste utmanas och breddas.
- Stigmat kring senior- och trygghetsboenden måste brytas. En viktig insikt var motståndet mot att flytta till något som upplevs som “sista stoppet”. Namn, gestaltning och koncept signalerar ofta omhändertagande och tillbakadragande snarare än liv, frihet och möjligheter. Detta skapar ett stigma som gör att människor väntar för länge.
- Man vill inte byta boende mot boende.
- Man vill byta till något som tillför ett mervärde i livet.
- Tala hellre om livsstilsboende än seniorboende.
Ensamhetens koppling till boendet
En annan tydlig utmaning är ensamhet bland äldre. Whites spaning är att det inte primärt är en aktivitetsfråga utan en boendefråga. Boendemiljöer idag skapar fysisk trygghet men inte social trygghet. Ålderssegregering och institutionslogik gör att relationer inte uppstår naturligt.
För att motverka detta lyftes åtgärder som att sociala kvaliteter måste byggas in i arkitekturen där halvprivata rum, gårdar och gemensamma ytor är avgörande. En annan insikt under samtalet var att det kollektiva och delande måste introduceras långt tidigare i livet för att sänka tröskeln till det gemensamma.
Vem äger frågan?
Ett återkommande tema i diskussionen var att ingen aktör fullt ut driver denna utveckling.
Frågan hamnar mellan samhällsbyggnad, bostadsbolag och vård och omsorg. Resultatet blir att planering sker för sent, när behovet redan är akut. Behovet framåt är stort, det finns låsningar i systemet som behöver lösas på kort tid, men vem äger frågan?
