Deep Dive: Bortom det byggda – Arkitektur för minskad ensamhet

Ensamhet kan vara förödande för individens hälsa och livskvalitet, och det har stora konsekvenser för hela samhället. Att många människor upplever en större ensamhet idag har många olika orsaker och kan kopplas till en ökande individualism, urbaniseringens anonymitet, digitalisering, arbetslivets struktur, en åldrande befolkning och förändrade familjemönster.

Faktum är att andelen ensamhushåll har stigit från 35 procent år 1990 till 45 procent år 2023. Och prognosen är att trenden kommer att fortsätta och att andelen år 2030 hamnar mellan 47 och 49 procent.

I Sverige disponerar varje person i genomsnitt mer än 40 kvadratmeter bostadsyta, bland de högsta nivåerna i västvärlden, samtidigt råder bostadsbrist. Men bristen handlar inte bara om antal, utan om rätt prisnivå, rätt plats och rätt storlek. När hushållens sammansättning förändras snabbare än bostadsmarknadens standardlösningar, uppstår ett glapp. I det glappet växer både trångboddhet och isolering. Vi bygger, men löser inte nödvändigtvis människors faktiska behov.

Att ensamhet är ett stort problem för många äldre känner många kanske till, men att det är ett lika stort problem bland unga är det färre som vet om. Unga är en utsatt grupp och den plats där de oftast känner sig ensamma är i hemmet.

Dels finns det möjlighet att matcha äldre som ofta bor ganska stort med unga inneboende, dels finns det en växande efterfrågan på olika sorters kollektiva boendeformer med varierande grad av gemensamma ytor och funktioner.

Ett exempel från ett miljonprogramsområde där White Arkitekter varit en del i ett pilotprojekt visar hur vanliga lägenheter kan byggas om till delningsboenden, generationsboenden eller bostäder för fler personer, med relativt små ingrepp i planlösningen. En vanlig lägenhet kan växa och slås ihop med grannlägenheten, byggas om till delningsboende, få fler sovrum för att rymma större hushåll, eller till ett generationsboende. Ambitionen i projektet är att skapa både bättre resursutnyttjande och större social potential.

Arkitekturens roll är inte att tvinga människor att umgås, utan att göra det möjligt. Men det sociala uppstår inte i en särskild lokal reserverad för gemenskap, utan i rörelsen genom huset och i vardagens återkommande handlingar. Det behöver också komma in tidigt i processen när det gäller nybyggnad.

Det kan vara ett gemensamt kök och matsal som är den starkaste sociala generatorn eller en verkstad, ett växthus och gemensamma gästrum. Eller att människor rör sig synligt till och från sina lägenheter. Det är viktigt att det också går att ”passera socialt” utan att delta. Att det gemensamma finns där, men utan tvång.

Rummen sätter ramen, men gemenskapen kräver också en struktur som bär den över tid. I vissa fall är det de boende själva som står för organisation och tar gemensamt ansvar med arbetsgrupper och scheman. I andra fall finns det en fastighetsägare som sköter matchning och service.

Ensamhet är trots allt inte bara ett individuellt tillstånd, utan också ett rumsligt problem. Hur vi planerar bostäder, kvarter och stadsrum påverkar vilka relationer som kan uppstå, vilka möten som känns naturliga och vilka liv som blir möjliga att leva. Ökad gemenskap stärker både samhällets motståndskraft och den individuella livskvaliteten.